erikaelisabethjohansson

 

Jag börjar känna sådan sjuk saknad. Jag saknar så mycket, att vara 14 år och inte behöva oroa sig för pengar. att vara 14 år och veta att någon tar hand om mig. Jag saknar de sommarlov som inte bestod av att försöka hitta en tid i jobbschemat där man kan träffa sina vänner, de sommarlov då man inte ens hade en tanke på sommarjobb.

Jag saknar de sportlov då familjen alltid åkte på skidsemester. Jag saknar de morrnar som familjefrukost var en självklarthet.

Jag saknar min brors störande musik när jag skulle sova. jag saknar tillomed att vara åtta år och cykla till skolan, själv. att vara stoltast i världen, över sig själv.

Jag saknar självklarheten att familjen ska på semester, tillsammans.

Jag saknar att få be om lov för att få sova hos en kompis, eller köpa lördagsgodis.

Jag längtar tillbaka till sommaren då man varje helg var alldeles för full och fick hjälp hem av en bästa vän. saknar de dagar vi festade i solnedgången. Jag saknar att tända grillen och verkligen njuta av att vara där.

Saknar färgglada kjolar och bara ben. Vill ha sol. Saknar heldagar i Varamon, med kylväska och badring. Jag saknar att bli dragen i pulka.

Vissa dagar saknar jag tillomed de otroligt onödiga bråken med kompisar, kanske handlade de om vem som fick den rosa ponnyn.

Kojbyggen och övernattning hos mormor. Barfota i gräset, självklara midsommaraftonar i stugan med blommor i håret.

 

Jag saknar att vara den, den som folk klappade på huvudet och verkligen, verkligen tyckte om.