erikaelisabethjohansson

Jag ser livet flyta bort.
En gång hade jag ett, liv.
Jag skapade ett till, nu förlorar jag båda.

En vän föralltid blev en vän, en kompis, senare till och med bara en.
Som man en gång kände.

Ni stod beredda, att fånga mig om jag föll, när jag en dag satsade allt,
och flyttade härifrån.

Nu, 434 dagar efter jag lämnade staden här har jag inte längre något att falla tillbaka på,
inget som får mig att vända när jag faller tillbaka hit av rädsla.

Hör mitt rop på hjälp, hör mina tårar rinna, hör mitt hjärta slå.
Lyssna noga, en dag slår det inte mer.

Fångar du mig då?

En gång hade jag ett liv,
en gång hade jag en vän som hörde min tanke,
mitt rop på hjälp.