Jag älskar er, tusen varv runt jorden.
Och sen tusen till.
Mina tjejer. Mina fantastiska tjejer. utan er finns ingen Erika.
Jag tycker att det är läskigt, men samtidigt alldeles underbart, hur mycket man kan behöva en annan människa. De är självklart skrämmande att älska någon långt över allt. Man riskerar hela tiden att bli sårad. Men ibland måste man ta risker tror jag. ibland måste man gå nära faran för att se om den egentligen är så farlig som man i början trodde.
Vissa gånger tror jag att man håller ett säkert avståndför att slippa problem, för att slippa den känslan som finns inom oss när vi verkligen älskar. För, om vi hela tiden kan undvika den behöver vi heller aldrig vara rädda att förlora och att bli sårade.
Men, om man aldrig chansar, kan man heller aldrig vinna.
Livet är egentligen som vilken tävling som helst. När man står på startlinjen kan man aldrig veta säkert att man kommer i mål med ett leende. Man kan få punka på cykeln, man kan ramla och bli liggandes, eller snubbla, man kan bli osams med sina medspelare eller bara inte orka ända fram. Men hur de än går i den första tävlingen så finns de alltid en till att försöka med, lite som en revansch.
Tänk nu livet. Man kommer under alla år få stå på tusen olika startlinjer till olika utmaningar och händelser. Och alla stunder kommer inte att vara lika enkla och roliga. Man kommer inte alltid kunna cykla utan punka, eller spela utan att bli osams. Men för varje händelse som inte går som vi planerat lär vi oss någonting nytt. Låt inte Maja och Sandra spela ihop om dom alltid blir osams. Ha med en extra slang så du kan byta punka själv. Man lär sig, ja man lär sig tamejfan hela tiden.
Vi kan cykla utan att tänka på hela tiden vad som kan gå fel, vi har lärt oss gå utan att känna rädsla. Man är inte rädd för att gå upp för en trappa.
Men varför, varför ska de då vara så läskigt att älska?
Kommentarer
Trackback
